Efter självständigheten 1991, när den sovjetryska militären fanns kvar i Baltikum, var frågan om ryssarnas medborgarskap och rösträtt ytterst känslig för balterna. Minnet av ockupationen var färskt och rädslan för en återockupation påtaglig. Detta tillsammans med hatet mot forna ockupanter skapade en politisk atmosfär som omöjliggjorde lika rättigheter för de bortåt 50 procent ryskspråkiga invånarna i Lettland (som i Estland).
Litauen bevisade dock att balter och ryssar kan få medborgarskap och rösträtt på lika villkor trots ett mörkt förflutet. I Litauen med bara cirka en tiondel ryssar vågade sig politikerna på det. Letterna, som hade varit på väg att bli minoritet i sitt eget land, kände behov av att bygga upp sin nationella självkänsla och säkra den lettiska kultur som hade hotats i sovjettidens förryskning.
I det nya Lettland efter 1991 gavs automatiskt medborgarskap till alla som varit medborgare i det första självständiga Lettland. Det var innan Sovjetunionen tog över i juni 1940. Även den som hade förfäder med medborgarskap före juni 1940 fick medborgarskap i den nya republiken. De som kommit till Lettland efter det sovjetiska övertagandet, liksom deras ättlingar, kunde inte automatiskt bli medborgare 1991. De måste förtjäna medborgarskap genom att klara språkprov i lettiska, den nya republikens officiella språk. De måste även klara frågor om författning och historia, och de ska kunna texten till nationalsången.
Reglerna gällde lika för letter och ryssar i Lettland och för ester och ryssar i Estland. Men i praktiken fick nästan alla letter respektive letter medborgarskap, medan de allra flesta ryssar måste genomgå prov eftersom de kommit under sovjetockupationen. Det ligger tyvärr nära till hands att misstänka att just detta var den outtalade tanken. Och oberoende av lagens bakgrund avhjälper den inte dagens demokratiska underskott eller brist på lojalitet från en stor grupp invånare. I Lettlands och framför allt i Estlands parlament är de ryskspråkiga politikerna underrepresenterade.
Enligt ryskspråkiga politiker handlar medborgarskapsfrågan mer om politisk makt än värn av det lettiska språket. De ser en ovilja att ge sovjetfostrade invånare rösträtt, när de får all sin samhällsinformation via ryskspråkiga massmedier. Det skulle vara politiskt självmord för de borgerliga lettiska partierna att över en natt släppa fram nära 20 procent nya väljare, av vilka de flesta skulle rösta för vänsterpartierna.
"Det politiska landskapet skulle förändras radikalt. Flera lettiska partier skulle marginaliseras. De flesta nya väljarna skulle stödja Harmonicentern och Mänskliga rättigheter i ett enat Lettland (ett rysknationalistiskt vänsterparti). Detta är vad mina lettiska kolleger är rädda för", säger den ryskspråkige parlamentarikern Boriss Cilevics i Harmonicentern, som legat i topp i opinionsmätningarna i Lettland från 2007 till 2009.
Boris Cilevic var medlem av Folkfronten och arbetade tillsammans med letter för Lettlands självständighet från Sovjetunionen 1991. Han trodde att det var möjligt att bygga ett livskraftigt multietniskt samhälle och han var emot den lettiska medborgarskapspolitiken som följde på frigörelsen. Visserligen är han medveten om svårigheten att skapa regeringsdugliga kompromisser i ett system där alla etniska grupper har politiskt inflytande - det är enklare att regera landet om man begränsar deltagandet i parlamentet.
"Men priset blir mycket högt i form av ett långsiktigt demokratiskt underskott. Nu när rättssystemet är på plats, när den ekonomiska omvandlingen har genomförts och Lettland är medlem av EU och Nato, nu är det svårt att ändra systemet", konstaterar Boris Cilevic.
Mellan skål och vägg erkänner även baltiska politiker att medborgarskapsfrågan och rösträtten egentligen handlar om den politiska makten. De väljer det alternativ som förändrar det politiska landskapet i sakta mak. Av Lettlands 2 285 000 invånare saknar drygt 434 000 medborgarskap och rösträtt i Lettland. Men de flesta icke-medborgarna är äldre människor och för varje år minskar deras antal genom döden. Samtidigt ökar antalet nya rysk talande medborgare genom att de flesta ungdomar är eller blir medborgare. De som är födda i Lettland efter självständigheten 1991 får medborgarskap genom ansökan och utan språktest och andra prov. Och de som fått ett godkänt gymnasiebetyg på senare år kan tillräckligt med lettiska för att bli medborgare och röstberättigade - om de vill.
"Parlamentsvalet 2010 blir det första när de som är födda i Lettland 1991 får rösta. Då står de ledande lettiska partierna inför ett problem: Ska de hålla ut så länge det går med lettiska röster eller ska de försöka attrahera ryska röster utan att förlora lettiska?" undrar Boriss Cilevics.
Han menar att det lettiska systemet med begränsade politiska rättigheter för ryssarna var ett politiskt självbedrägeri. Kortsiktigt såg det ut att ge letterna politiskt övertag, men på lång sikt har det skapat ett avstånd till de framtida ryska väljarna. "Det verkade effektivt för en tid. Men nu står kampen om de ryska ungdomarnas sinnen."
Den kampen tycks såväl Lettlands som Estlands nuvarande regeringar ha förlorat. I Lettland gick tiotusentals ungdomar 2004 ut i arga protester mot beslutet att kraftigt öka bruket av lettiska i de ryskspråkiga gymnasiernas undervisning. Då tog många framtida väljare politisk ställning mot de lettiska partierna. I Estland ledde slaget om bronssoldaten 2007 till en vidgad politisk klyfta mellan den helestniska regeringen och landets ryskspråkiga ungdomar och blivande väljare. Integrationsforskare konstaterade att landets strategiska intressen motiverades av medborgarskapspolitiken. Ryssarna exkluderades, men de behövde inneslutas och få en positiv känsla för sitt land i stället för att besviket vända sig till Ryssland, menade forskare. Efter kriget mellan Ryssland och Georgien 2008 har den varningen fått en helt ny tyngd.
Den vanliga lettiska och estniska reaktionen är att peka på hur medborgarskapslagarna uppfyller gängse europeisk standard och internationella normer. Men Lettland och Estland behöver inget bevisa för Sverige och EU. Deras problem är gentemot den egna befolkningen. En frustrerad rysk minoritet närmar sig Ryssland och fjärmar sig från Baltikum. Det beror till stor del på att så många ryssar sedan 17 år upplever sig som andra klassens invånare i Lettland och Estland. Det är ett baltiskt dilemma men också ett europeiskt.
© grannland 2009