På sluttningen norr om Nerisfloden i Vilnius står Europatornet. Det är Baltikums högsta byggnad, en smäcker och blänkande 33-våningars kontorsskrapa som invigdes Litauens första dag i EU. Det luxuösa affärscentret vid foten av tornet skulle försvara sin plats i vilken världsstad som helst. Men all denna härlighet är inte Litauens sanna ansikte, den är delvis en kuliss. På baksidan av köpcentret kliver man rakt ut i det centrala Vilnius fattigaste stadsdel, Snipiškes. Här bor stadens förlorare. Många av dem är romer, vitryssar eller ryssar. Den gamla trähusbebyggelsen var en gång i tiden vacker, nu är den sliten och ogästvänlig. Visserligen har en del kåkar renoverats på senare år, men många av Snipiškes invånare har varken vatten eller toalett i sina bostäder, och tiotals människor kan trängas i ett enda litet hus. Här lever folk på socialhjälp och hankar sig fram på absolut existens minimum.
En halvtimmes vandring från Snipiškes uppför Vilnius kullar mot nordväst ligger Akropolis. Precis som klippan i Aten erbjuder den här höjden en imponerande utsikt över sin stad. Men här är det inga ruiner efter Europakulturens vagga som tronar på toppen. På Akropolis i Vilnius skräpar livlösa och fula betongrester efter en sovjetisk idrottsarena som aldrig blev färdigbyggd. I närheten ligger den verkliga kontrasten, ett enormt mammonstempel myllrande av liv. Det är en hel köpstad under ett och samma tak, eller snarare ett upplevelsepalats, som kittlar alla sinnen och har blivit söndagsnöje nummer ett i Litauen. Hit vallfärdar familjer från hela landet för att shoppa, leka, åka skridskor, äta, se film, bowla och bara njuta. Detta har blivit litauernas nya europeiska livsstil.
Akropolis affärer och servicebutiker är svårräknade. Det som inte finns att köpa här kan vi glömma. Hyper Maxima-varuhuset i köpstadens västra flank har amerikanska dimensioner med 43 kassor i rad. När man strosar mellan hyllorna de cirka 130 metrarna från butikens ena ände till den andra, kommer nästan depressiva känslor smygande.
Det är för mycket av allt. Från ransoneringskort och timslånga köer för dagligt bröd har Baltikum gått till det europeiska konsumtionssamhällets sjuka överflöd. På ett och ett halvt hektars affärsyta finns inte bara det man kan önska sig utan också det man inte visste att man ville ha. Tingen förlorar sitt värde. Är det här friheten? Var det detta de litauiska motståndskämparna offrade allt för? Inne i den här köpbubblan ser det ut som om inget längre fattas Litauens folk. Men då måste man tänka bort invånarna i Snipiškes, tiggarna i Gamla stan, romerna ute vid flyg platsen och fattigpensionärerna på landsbygden.
Gör man det, så blir detta förstås en sorts frihet. Ingenstans är väl kontrasten mot Sovjetunionen så stark som här. Detta är en ymnighetsarkipelag för frossande européer, hylla för hylla, ö för ö, den yttersta motbilden till Gulagarkipelagen, där nästan allt materiellt saknades.
© grannland 2007