Foto: Andreas Stangl
På Töniskullen i Tallinn blommar sjuttio tusen gula och blå penséer. Men denna prakt i Europeiska unionens färger är bedräglig. Naturens skönhet döljer historiens oläkta sår. Den våldsamma konflikt som utlöstes här våren 2007 avslöjade den bittra smärta som folken i Baltikum burit genom generationer.
Sovjetunionens militär gick in i Estland, Lettland och Litauen 1940. Ett år av terror ändade med omänskliga deportationer till Sibirien i juni 1941, just innan Röda armén drevs bort österut av nazitysk invasion. I tre år härskade tyskarna i Baltikum, innan krigets vindar åter vände och Hitlers trupper pressades tillbaka mot väster. Den 22 september 1944 trängde Röda armén in i Estlands huvudstad Tallinn österifrån.
På Töniskullen begravdes tolv stupade sovjetiska soldater. Det finns bilder bevarade från jordfästningen. Närmast raden av träkistor står civilklädda män och kvinnor, par om par eller ensamma. Man kan ana sörjande föräldrar och änkor. Lite till vänster i bild lutar sig en kvinna mot en man. Är det en mor, bedövad av sorg? Ligger hennes son kall och livlös i en av de tolv kistorna? Smärtan och saknaden hos en mor som har förlorat sitt barn är kanske mänsklighetens allra bittraste upplevelse. Soldaten i kistan tillhörde den grymme diktatorn Josef Stalins armé, men soldatmodern älskade sin son över allt och alla.
Enligt den sovjetiska och ryska historieskrivningen var de stupade soldaterna med och befriade Estland.
– Befriade hur? En totalitär terror ersattes med en annan. Det var ockupation, massmord och deportationer. Sextiofem procent av alla estländare förlorade en nära släkting under sovjet- och nazi ockupationerna, säger landets nuvarande president Toomas Hendrik Ilves.
Från 1945 vällde ryskspråkiga immigranter österifrån in i sovjetrepubliken Estland. 1947 hade det kommit över 170 000. Det året restes en två meter hög bronsstaty nära gravarna på Töniskullen. Den invigdes på tvåårsdagen av den sovjetiska inmarschen. Statyn föreställde en sovjetisk soldat och invid monumentet firades sedan varje år den 9 maj Sovjetunionens seger över Nazityskland (1945). Bronssoldaten hyllades av ryssarna i Tallinn som befriare. Men för esterna var han en ockupant.
De båda folkens historiesyn kunde inte förenas. Därför blev bronssoldaten år 2007 brännpunkt för sex decenniers olöst nationell konflikt i Estland. Statyn blev också fokus för det spända förhållandet mellan Ryssland och Estland. I Kreml har man ännu inte orkat smälta att de före detta sovjetrepublikerna Estland, Lettland och Litauen blev suveräna stater 1991 och medlemmar av Nato och EU 2004. De betraktas fortfarande som en del av Moskvas intressesfär, där Ryssland anser sig besitta en nedärvd rätt att styra och ställa.
Efter bråk mellan estniska skinnskallar och ryska vänsteraktivister nära statyn den 9 maj 2006 förklarade den liberale premiärministern Andrus Ansip att monumentet måste bort från Töniskullen i Tallinns innerstad. Det rådde ingen gravfrid på kullen, statyn splittrade samhället och för esterna symboliserade den förtryck, fastslog Ansip.
Natten till den 26 april 2007 slog regeringen till i Tallinn. Hundratals poliser omringade bronssoldaten och gravplatsen, ett högt staket sattes upp och när dagen grydde hade myndigheterna kontroll över Töniskullen. Innan skymningen åter föll täcktes området av ett jättetält, där utgrävning av soldatgravarna skulle ske utan insyn. Ett tusental ryskspråkiga demonstranter samlades mellan Nationalbiblioteket och den omringade Töniskullen. När kravallpolisen började driva dem bakåt utbröt tumult och våldsamheter som övergick i upplopp. Ungdomar slogs med polisen i timmar. Gatstenar och flaskor möttes av batonger och vattenkanoner. Samtidigt vandaliserades och rånades hundratals butiker, inte minst spritbutiker. Många av huliganerna var berusade, en stor del var tonåringar och det verkade inte finnas någon politisk medvetenhet i deras vandalism.
Estlands regering anklagade Ryssland för att ha uppviglat ungdomarna, och Moskva i sin tur förklarade i praktiken politiskt krig mot Estland. Estlands president fördömde oroligheterna som rån, våld och stöld som inte hade något att göra med bevarandet av krigsmonumentet. De ryska aktivisterna å sin sida var förbittrade, lade skulden för våldet på regeringen och krävde dess avgång.
– När polisen trängde bort oss från monumentet briserade femton års känslor av diskriminering. Det var därför staden vandaliserades, sade Juri Žuravljov.
Plötsligt hade Estland förlorat sitt värdefulla kännemärke, den fredliga övergången från Sovjetunionen till Europeiska unionen. Estland vann en gång sin frihet utan blodspillan. Men natten till den 27 mars 2007 dödades en ung man i våldet som vällde genom Tallinn och skrämde och överraskade alla.
Tallinns borgmästare samlade stadens ledning och beslöt förbjuda försäljning av alkohol över förstamajfirandet. Regeringen kallade också till nattligt möte.
– Klockan halv två samlades regeringens kriskommitté. Vi förde diskussion och halv fyra på morgonen fattades beslutet att flytta statyn. När vandalerna förklarade att de försvarade monumentet, då var det enda vi kunde göra att undanröja skälet till mer våld, sade premiärminister Andrus Ansip när jag intervjuade honom några dagar senare.
I mörkret spärrade polisen av alla tillfarter till Töniskullen och i gryningen flyttades bronssoldaten till hemlig plats. Andrus Ansip hade överraskat alla utom Alexander från Lasnamäe. Den 30-årige elektrikern tycktes vara den ende som förutsett hur det skulle gå till.
Estlands ryssar chockades, alla estländare togs på sängen, många politiker inom EU drog efter andan och i Moskva uppmanade parlamentets överhus president Putin att bryta förbindelserna med Estland. Det politiska ordkriget övergick i historiens första IT-krig med attacker mot officiella estländska hemsidor från vad som såg ut att vara statliga ryska servrar. Putintrogna ungdomar belägrade Estlands ambassad i Moskva med uppenbart godkännande från Kreml. Spridda handelssanktioner ut löstes, järnvägstransporter kärvade och tillfälliga avbrott i gränsförbindelserna orsakades från rysk sida.
Ytterligare en natt av upplopp och våld följde i Tallinn. Under de båda nätterna skadades omkring 150 människor. Över tusen personer greps.
Statyn och gravarna fick en mer harmonisk plats på krigskyrkogården utanför centrum än vid busshållplatsen i innerstan. Estländska ryssar strömmade till krigskyrkogården den 9 maj 2007 och nästan dränkte monumentet i blommor – förmodligen lika delar vördnad och protest. Konflikten gällde något djupare än placeringen av en staty, den handlade om samhällets förmåga att innesluta alla grupper. I Estland har ryssarna förlorat slaget om bronssoldaten men också förtroendet för regeringen. Därför har även regeringen förlorat. Det finns inga vinnare i striden om statyn. Samförståndet verkar långt borta. Ett sårat samhälle kan inte läka om minoriteten känner sig förödmjukad. Det räcker inte om majoriteten har rätt i sak, man måste också handla rätt. För att ett demokratiskt samhälle ska förbli demokratiskt i grunden, inte bara till formen, måste det vara lyhört för minoritetens känslor. Det är inte nog om man juridiskt kan två sig fri från diskriminering. Det gäller att ta upp levelsen av diskriminering på allvar.
De flesta estniska politiker och ester
i allmänhet avvisar talet om diskriminering av den ryska minoriteten. Ryssarna upplever att deras känslor inte tas på allvar, de ser sig maktlösa. Regeringen lyssnar inte till dem utan handlar som om de inte finns i landet, menar många ryssar.
– Jag känner sorg, säger Danila, 29-årig jurist och lärare.
Han har kommit med en röd nejlika till Töniskullen där bronssoldaten stod.
– Det är slut på integrationen mellan ester och ryssar, suckar han.
Danila präglas av ilska men mest av uppgivenhet, vanliga stämningar bland Tallinns ryssar numera. Det var en knapp procent av dem som deltog i upploppen. Den stora majoriteten fördömer våldet och vet att det slår tillbaka mot den egna gruppen. De känner sig svikna och kuvade. De har förlorat tilltron till regeringen, som lovade att bronssoldaten skulle stå kvar över den sovjetiska segerdagen den 9 maj.
Men det handlar i grunden inte om monumentet.
– Det handlar om förtroende. Mitt stora problem är att min regering inte respekterar mig, säger psykologistudenten Maria från den ryskdominerade stadsdelen Kopli med dess gamla trähusbebyggelse.
Hennes vän Snezana bor i Lasnamäe, också dominerat av ryskspråkiga invånare, men en sovjetbyggd betongförort.
– Ansip lovade att monumentet skulle stå över 9 maj. Men han kom som en tjuv om natten precis som det står i Bibeln.
Snezanas illusioner har brustit.
– Jag kände mig som en del av det här landet. Nu är jag sårad och vet att det inte var sant.
– Jag har estniska vänner och talar estniska. Jag har inte funderat över integrationsproblem tidigare. Nu blir det väldigt svårt att hitta ett gemensamt språk, och då menar jag mer än ryska och estniska.
© grannland 2007