EUs utvidgning till Centraleuropa och Baltikum, detta jätteprojekt som gällde våra närmaste grannar, är nu historia. Det var endast en etapp. EU och Nato, USA och Ryssland, Turkiet och Iran, ja inte minst Kina, alla är inbegripna i det stora spelet, 2000-talets dragkamp om den euroasiatiska landmassan med oljan och gasen i och kring Kaspiska havet som begärligt byte. Vägen dit går för EUs del via Vitryssland, Ukraina, Moldavien och förstås via Georgien, Armenien och oljelandet Azerbajdzjan. Vår gamla kunskap att Europa slutar vid de kaukasiska bergen är inte längre relevant. Att vara europé är åter att vara kaukasier. Kaspiska havet ligger inom räckhåll för Bryssel. Vår uppdelning i Västeuropa och Östeuropa är omodern, den kom till som tankens karta i 1700-talets upplysningsatmosfär. Det kulturella begreppet Östeuropa uppfanns som en motbild, som en bekräftelse på den egna överlägsenheten i vårt Västeuropa.
Östersjön har inte längre stränder bort mot mörkret. Den har blivit en EU-insjö. Baltikum är EUs port mot Ryssland. Avgörande för Europas politiska framtid blir EUs och Natos förhållande till Ryssland, och i detta strategiska maktspel är de små baltiska staterna nyckelländer.
Så länge Ryssland inte lär sig att leva i sämja med dem, så länge får inte EU ro. Samtidigt är balterna de övriga gamla sovjetmedborgarnas förebilder och lockfåglar västerut. I Baltikum kan man bättre än någon annanstans i Europa förstå ukrainares eller georgiers drömmar och besvikelser på den långa och svåra vägen mot Europeiska unionen. EUs fortsatta rörelse mot öster går via Vilnius, Riga och Tallinn. Baltikum ligger mitt i framtidens Europa, den kontinent som sträcker sig från Atlanten till Ural och från Island till Kaspiska havet.
Foto: Erik Peinar
I november 2006 gjorde president George W Bush det första amerikanska statsbesöket i Estland. När Bush framträdde på presskonferens i Tallinn tillsammans med sin estniske kollega Toomas Hendrik Ilves, blev det förstås frågor om kriget i Irak. Men den kanske mest intressanta kommentaren från den amerikanske presidenten gällde den just då känsliga konflikten mellan Ryssland och Georgien.
– Jag har talat med Putin och Ilves har talat med Saakasjvili (Georgiens president), sade Bush.
Supermakten USA och lilla Estland samarbetar för att lotsa Georgien ut ur Rysslands skugga och in i Natos hägn. På Bill Clintons tid i Vita huset var Carl Bildt en nyckelperson i förhandlingarna med Boris Jeltsin om den ryska militärens återtåg från Baltikum 1994. Nu är det hos de nya baltiska Natoländerna som USAs president söker stöd för krishanteringen i Kaukasus, där Vladimir Putins Ryssland har kvar sina trupper.
– I dag utgör vi det centrala Europa. Östra Europa betyder numera länderna öster om oss, säger statsvetaren Andres Kasekamp vid Tartu universitet i Estland.
Estlands engagemang för Georgien är ingen tillfällighet.
– Det har varit ett medvetet beslut grundat på vår erfarenhet från 1990-talet, då Sverige spelade en nyckelroll både i förhandlingarna om de ryska truppernas uttåg ur Estland och när det gällde att föra vår talan hos EU, säger Toomas Hendrik Ilves när jag möter honom några månader efter Bushs besök.
Ingen annan samtalspartner var så uppriktig mot esterna som Sverige.
– Jag minns ett lunchmöte jag som utrikesminister hade med höga tjänstemän på UD i Stockholm. Det var nästan en tävlan i vem som kunde skrika högst. Det var uppriktiga och öppna diskussioner, men det var det som var så nyttigt.
Ilves och Georgiens president Micheil Saakasjvili skriker inte åt var andra, försäkrar den estländske ledaren. Men Estlands erfarenheter blir Georgien till hjälp, inte minst på den svåra vägen mot medlemskap i EU.
– Vi är inne i unionen, men vi förstår också Georgien mycket bättre än andra gör, eftersom vi har varit i samma situation som de. Och vår erfarenhet med Sverige ger oss ett slags moraliskt ansvar. Sverige kom och bistod oss i en svår tid, och vi kan kanske göra detsamma för andra länder.
Foto: Erik Peinar
När Toomas Hendrik Ilves var Estlands utrikesminister var Mart Laar regeringschef. Ilves, Carl Bildt och Mart Laar är sedan gammalt sammansvetsade politiska tungviktare med ett gemensamt värv att bända demokratin, marknadsekonomin och Europeiska unionen allt längre österut i Europa.
Mart Laar som 1992 drog i gång Estlands ekonomiska revolution, fick 2005 uppdraget att vara rådgivare åt Micheil Saakasjvili på Georgiens väg genom ekonomiska, politiska och sociala reformer.
Stödet till Georgien, Armenien och Azerbajdzjan ser Mart
Laar i ett stort geopolitiskt sammanhang.
– Det är viktigt för stabiliteten i Europa. Vi vill hjälpa Ryssland att göra sig av med sina imperialistiska idéer. Då kan Ryssland ägna sig åt sina egna problem.
Mart Laar känner igen Moskvas försök att med ekonomisk och politisk press hindra Georgiens väg västerut. Det var på samma sätt med Baltikum i början av 1990-talet.
– Men embargon hjälper inte. De får dem bara att närma sig
Europa ännu mer.
Foto: Nato
På utrikesdepartementet vid Lukiskiutorget i Vilnius är kontakterna med Ukraina intensiva. Litauen vill skynda på dialogen mellan EU och Ukraina och hoppas på beslut om ukrainska medlemskapsförhandlingar så snart som möjligt. Utrikesminister (fram till 2006) Antanas Valionis väntar sig att om Ukraina får ”en normal utveckling”, så kommer landet att vara inne i EU före Turkiet, som redan förhandlar om medlemskap.
–Turkiet har större problem än Ukraina med demokrati, nationella minoriteter, jämställdhet och religionsfrihet. Och när det gäller marknadsekonomi är Ukraina i bättre form och har större potential, anser Antanas Valionis.
Ukraina är bara en av flera östgrannar som Litauen vill se på väg mot EU. De övriga är Moldavien, Georgien, Armenien, Azerbajdzjan och så småningom förstås Vitryssland. Litauen hoppas att en dag befinna sig i centrum av en europeisk union som sträcker sig från Atlanten till Kaspiska havet.
– Jag föreställer mig att Georgien, Armenien och Azerbajdzjan i framtiden kan bli medlemmar i både EU och Nato, säger Antanas Valionis.
Men hela regionens framtid hänger på hur Ryssland utvecklas, demokratiskt eller expansionistiskt, förklarar han.
– Om samarbetet med Ryssland går bra, så kommer den här
regionen att bli en av de viktigaste i världen och Litauen hamnar i Europas centrum. Men om utvecklingen i Ryssland går fel, så kommer vi om tio, tjugo eller trettio år att få en ny järnridå – förhoppningsvis öster om Litauen.
© grannland.com